Det har hänt så mycket. På jobbet, hemma och med Orlandia. Satsar ju som sagt mycket på jobbet just nu och det kräver en hel del av mig. Nu äntligen börjar jag hitta en rutin och känner mig mer säker i min roll så det är kul! Hemma bor vi kvar i vårat lilla röda hus, tillsammans med Harlie och en schäfer som vi har på foder. Eddie heter han och har bott hos oss några månader nu. 

På hästfronten har det gått så jävla pissdåligt som det bara kan gå. Därför jag tappat motivationen helt att skriva här för vi aldrig får komma igång. Orlandia är iaf bra i munnen nu och får ridas på bett numera, har knappt använt min nya sadel men hoppas få komma igång nu iaf. Den senaste månaden har varit skit. Olle åkte på vad vi trodde var kolik under en sen lördagkväll som vi senate på söndagskvällen (efter 2 distriktsveterinärsbesök) beslöt oss för att åka upp med henne till strömsholm då hon bara blev sämre. 

De tyckte symtomen var mystiska och att kolik inte verkade vara grejen då hon hade så fruktansvärt ont. Under lördagen upptäckte vi även att hennes juver hade svullnat upp ordentligt och svullnaden ökade framåt ju mer tiden gick. Prover togs och det kunde konstateras efter ett par dagar att hon hade juverinflammation och att det troligen i sin tur lett till kolikattacken. En gastroskopi gjordes även och man upptäckte då även att hon hade magsår. 

Hon blev kvar på sjukhuset till torsdagskvällen då jag äntligen fick hämta hem henne. Fick med oss en hel drös med mediciner som hon gått på och i onsdags så var vi tillbaka för återbesök och vi gjorde då ytterligare en gastroskopi för att se åt vilket håll magsåren hade gått. 

Det såg mycket bra ut, inga sår fanns kvar däremot fanns lite rodnad kvar i nedre magsäcksmunnen så hon ska gå på medicin i en vecka till och då trodde hon att det skulle vara helt borta. 

Så ja, där är vi nu. Efter en jäkla massa oro, smärta hos Olle och en stoooor hög fakturor...Men jag känner mig så glad att vi upptäckte allt nu. Det går inte att säga hur länge hon gått med magsår men jag har ju alltid haft en känsla enda sen jag köpte henne att något inte är helt rätt. Tyvärr har ju magkänslan bekräftats gång på gång men tänk om inte allt detta hänt och detta inte hade upptäckts? Vem vet hur länge hon har gått runt med det? Fatta vad ont det måste gjort, usch tycker så synd om min lilla tjej. Vad enkelt det vore om de kunde prata... =( Nu är det vår tur att få ha lite flyt i livet. Det räcker med tråkigheter nu och jag är mer taggad än någonsin på att komma igång tillsammans med min finaste bästa vän ❤

Asså..  blä det här var det vidrigaste att göra!